Med risk för att bli tjatig, det är mycket sjukdomar just nu. Vår lilla tjej har just genomgått sin första riktigt, riktiga sjukdom och för oss föräldrar var det väl ungefär som att gå igenom skärselden. Jasmines förkylning hade börjat ebba ut när hon plötsligt fick hög feber, frossa, kräkningar och grät förtvivlat mer eller mindre oavbrutet. Men efter en sömnlös vaknatt och en dags konvalescens är hon nu äntligen helt och hållet sig själv igen. Alhamdulillah!
En bidragande anledning till att Jasmine kryade på sig så snabbt var säkerligen att hon fick träffa Mina igår kväll, hon blir alltid så glad då. Och vice versa, det är verkligen ett ömsesidigt utbyte dem emellan. Ibland hör vi från undervåningen hur Mina ropar "Smina, Smina!", hennes eget smeknamn på Jasmine, och så kommer hon mödosamt klättrande uppför trappan, tätt följd av någon vuxen som med hjärtat i halsgropen rusat dit för att hålla henne i handen (Mina är ett drygt år och kan visserligen gå men vi vet alla hur det är med småbarn och trappor). Det är så fint att tänka på att vår dotter har en kompis.
Det blir för övrigt väldigt intressant att följa dessa små damers språkutveckling. Frågan är om vi vuxna kommer att förstå särskilt mycket av vad de säger eftersom de mellan sig kommer att ha fem språk att blanda efter eget tycke och smak.
Det blir för övrigt väldigt intressant att följa dessa små damers språkutveckling. Frågan är om vi vuxna kommer att förstå särskilt mycket av vad de säger eftersom de mellan sig kommer att ha fem språk att blanda efter eget tycke och smak.
Mina försöker lära Jasmine ett och annat om patriotism. Det går sådär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar