Otroligt men sant, november har kommit och här i Jenin fick vi vårt första lilla smakprov av höst häromdagen i form av en kort regnskur. Det är fortfarande väldigt behagligt på dagarna, solen skiner för det mesta men framåt kvällen blir det lite kallare häruppe på kullen där vi bor. Inne i vårt hus går vi inte längre barfota på stengolvet.
Jonatan är tillbaka efter att ha lett en resa för svenska riksteatermedlemmar som åkt Västbanken runt och besökt teatrar och kulturinstitutioner, sett föreställningar, vandrat längs med muren, badat i Döda havet, träffat bosättare och mycket annat. Det verkar ha varit en fin resa, där en av höjdpunkterna var övernattningen hemma hos familjer här i Jenin.
Jag måste säga att det gick över förväntan att vara tillfälligt ensamstående men det är helt klart hundra gånger lättare och roligare att vara tre. Utan Jonatan i tio dagar förvandlades jag till en sån mamma som går och lägger sig vid sjutiden för att hennes barn inte kan sova annars. Jag, min dotter och min dator tillbringade de flesta kvällarna i sängen, mysigt men lite begränsat svängrum.
Det var alltså en efterlängtad pappa som kom hem och Jasmine vill nu helst inte släppa taget om någon av oss. Hon blir förtvivlad om hon ser sin mamma eller pappa lämna rummet och blir ibland upprörd även när andra vänder ryggen till och går. Det inkluderar grannkatten, som Jasmine är väldigt förtjust i. Den är i allmänhet en ganska argsint varelse men låter sig tack och lov tålmodigt dras i av omilda barnhänder. I gengäld tillbringar den mycket av sin fritid i Jasmines barnvagn så man kan säga att det är ett ömsesidigt givande och tagande dem emellan.
Nabeel och Micaela som bor på undervåningen med sin drygt ettåriga dotter Mina har också kommit tillbaka från en lång utlandsvistelse, så nu har Jasmine en lite äldre kompis i huset. Hon ser upp till Mina både bokstavligt och bildligt och jag tror att vi får se språng i vår dotters utveckling nu eftersom hon kommer att göra allt för att försöka komma ikapp Mina, som snabbt springer iväg när Jasmine blir för närgången.
Vi bor alltså i ett delat hus som nu börjar fyllas även med andra som ska arbeta på teatern. Under november kommer några till, plus en hel del mer tillfälliga gäster, så vi kommer att få ta tillbaka lägenheten ovanpå teatern där jag och Jonatan en gång bodde. Jag var däruppe igår och tittade på den nu övergivna bostaden, vilket var en speciell upplevelse. Plötsligt var jag tillbaka på samma plats som vi lämnade för två och ett halvt år sedan och det var faktiskt först då det sjönk in att vi verkligen är här, i Jenin, på teatern. Jag slogs av hur mycket som har förändrats och gått förlorat, samtidigt som det också kändes så fint att vara tillbaka, den här gången med vår dotter. Cirkeln är sluten, på många sätt.
Saker och ting börjar alltså röra på sig här och det kreativa kaos som alltid präglat teatern smyger sig sakta men säkert på. Snart är teaterstudenterna tillbaka från turnéer i USA och Europa och då startar skådespelarutbildningen igen, plus att vi nu förbereder för att dra igång kurser i foto, teater, film, dramaterapi, engelska, skrivande och grafisk design.
Jag skriver "vi" och det gör jag för att min karriär som hemmafru blev ganska kortvarig, numera är jag deltidsanställd på teaterns Resource Development Department; med andra ord samma jobb som jag hade när vi bodde här förra gången. Nu gör jag det dock i väldigt blygsam omfattning (i princip när Jasmine sover, leker med någon annan, sitter i mitt knä eller far runt i sin gåstol) och det är jag glad för. Det är roligt att vara involverad i verksamheten "på riktigt" men det är under förutsättning att det inte går ut över Jasmine.
