Nu är vi hemma i Jenin efter en lång semester i Sverige. Fast det blev en hel del arbete under semestern på grund av allt som hänt med och runt teatern. Tankarna fanns ofta där och det känns bra att vara på plats igen nu. Så värst behagligt är det dock inte att vara tillbaka - över 30 grader varmt, inte en vindpust och så fastemånaden Ramadan som innebär att de flesta här varken äter eller dricker under sexton av dygnets timmar, från soluppgång till klockan åtta på kvällen. Vi som inte följer Ramadan dricker och äter lite i smyg, för att inte plåga de fastande som har det jobbigt nog ändå. Men i vanlig ordning verkar folk ta det med jämnmod, de är lite tröttare än vanligt och aktiviteten är kanske inte på topp men nu när de första dagarna är över tycks det gå ganska bra, trots värmen.
Vi träffade Nabil igår kväll när vi kom tillbaka och det var en lättnad att se att han är en något magrare och korthårigare Nabil men fortfarande Nabil. Hans dotter Mina är äntligen sitt vanliga glada, busiga jag igen nu när hennes pappa är hemma. Micaela berättade att Mina knappt kunde tro sina ögon när Nabil plötsligt stod där i hennes rum. Det första hon sa var bahebak, bahebak, jag älskar dig, jag älskar dig!
På teaterns hemsida berättar Nabil kort om sin fängelsevistelse och vi ger också en uppdatering om Zakaria, som tyvärr inte ser ut att släppas inom någon snar framtid. Vi är fortsatt väldigt oroliga över honom, liksom över hur det ska gå i rättegången mot Nabil som hålls i slutet av den här veckan.
Jasmine är väldigt glad över att vara tillbaka, om än lite förundrad över allt som är bekant och nytt på samma gång. Gladast blev hon över att träffa Mina och de andra grannbarnen men samtidigt en aning överväldigad av deras ivriga och innerliga ömhetsbetygelser. Ayham, Zakarias yngste son som förut brukade gråta när Jasmine kramade honom, formligen överöste henne med pussar och ville helst inte släppa taget alls. Idag hälsade vi på Jasmines dagmamma en kortis och även där blev det ett kärt återseende med många pussar och kramar. De berättade att treåriga Timar som är yngst i familjen har frågat efter sin "uht ajnabiye", utländska syster, varje dag.
Apropå syskon: eftersom nyheter sprider sig fort inte bara här i Palestina utan också i Sverige, använder vi vår egen blygsamma nyhetskanal för att meddela dem vi inte hann träffa när vi var hemma att vi ganska snart blir fyra i familjen. Till vintern blir Jasmine en liten storasyster. Det blir tätt mellan barnen, lite drygt ett och ett halvt år, men förhoppningsvis innebär det att de har mycket glädje av varandra när de växer upp. (Det är i alla fall vad vi intalar oss när Jasmine vaknar mitt i natten och vi tänker på hur nätterna ska bli sen, med två barn som väcker oss och varandra). Hur det än blir med sömnen, om vi får en till sådan här liten chimpansunge är det ju inget annat än dubbel lycka.
Vi träffade Nabil igår kväll när vi kom tillbaka och det var en lättnad att se att han är en något magrare och korthårigare Nabil men fortfarande Nabil. Hans dotter Mina är äntligen sitt vanliga glada, busiga jag igen nu när hennes pappa är hemma. Micaela berättade att Mina knappt kunde tro sina ögon när Nabil plötsligt stod där i hennes rum. Det första hon sa var bahebak, bahebak, jag älskar dig, jag älskar dig!
På teaterns hemsida berättar Nabil kort om sin fängelsevistelse och vi ger också en uppdatering om Zakaria, som tyvärr inte ser ut att släppas inom någon snar framtid. Vi är fortsatt väldigt oroliga över honom, liksom över hur det ska gå i rättegången mot Nabil som hålls i slutet av den här veckan.
Jasmine är väldigt glad över att vara tillbaka, om än lite förundrad över allt som är bekant och nytt på samma gång. Gladast blev hon över att träffa Mina och de andra grannbarnen men samtidigt en aning överväldigad av deras ivriga och innerliga ömhetsbetygelser. Ayham, Zakarias yngste son som förut brukade gråta när Jasmine kramade honom, formligen överöste henne med pussar och ville helst inte släppa taget alls. Idag hälsade vi på Jasmines dagmamma en kortis och även där blev det ett kärt återseende med många pussar och kramar. De berättade att treåriga Timar som är yngst i familjen har frågat efter sin "uht ajnabiye", utländska syster, varje dag.
Apropå syskon: eftersom nyheter sprider sig fort inte bara här i Palestina utan också i Sverige, använder vi vår egen blygsamma nyhetskanal för att meddela dem vi inte hann träffa när vi var hemma att vi ganska snart blir fyra i familjen. Till vintern blir Jasmine en liten storasyster. Det blir tätt mellan barnen, lite drygt ett och ett halvt år, men förhoppningsvis innebär det att de har mycket glädje av varandra när de växer upp. (Det är i alla fall vad vi intalar oss när Jasmine vaknar mitt i natten och vi tänker på hur nätterna ska bli sen, med två barn som väcker oss och varandra). Hur det än blir med sömnen, om vi får en till sådan här liten chimpansunge är det ju inget annat än dubbel lycka.
Jag skrev en kommentar här förut, men det fastnade visst inte. Kontentan var i alla fall att det kommer att bli toppen med en till. Andra barnet är magiskt. Stor kram till er alla fyra!
SvaraRadera